Etiketter

måndag 11 juni 2012

Fantasy berättelse


Smärtan kom som en blixt. Mina händer flög upp till mitt huvud och jag kämpade med att få den att försvinna. Bland all smärta såg jag Marys händer komma fram till mig och kände hur hon la sina handflator över mina, som just då höll på att darra. 
-Mary, jag klarar inte det igen, flämtade jag fram. Inte en gång till. 
Den smärtan jag hade skulle ingenting kunna orsaka. Det var som om min skalle höll på att malas itu i mitt huvud. Jag jämrade mig och försökte tänka bort smärtan, som blev värre ju längre tid som gick. 
-Jodå, Alice, det är snart över. 
Marys händer sökte desperat mina och tog bort dom från mitt huvud. Samtidigt som jag tog djupa andetag följde jag hennes händer och la dom framför mig. Långsamt kände jag hur det började mörkna framför mina ögon och hur allt sakta slocknade. 
Jag slog upp mina ögon. Mary stod lutad över mig och jag satte mig upp. Runtomkring oss var allt grönt, grönt gräs, gröna buskar och gröna träd. 
-Hur är det? mumlade Mary och tog min hand i sin. 
Jag visste inte riktigt, försökte känna på om smärtan verkligen var borta, och det var den. För denna gången. För jag hade fått dessa smärtryck ett antal gånger innan, och varje gång, bland all smärta, ser jag syner. Jag ser vuxna, jag ser barn, och jag ser rött. Alltid rött. Någonting rött finns alltid med på bilden. Det är som en annan värld. Men allt är väldigt suddigt. Ingenting tydligt, men jag kan ändå känna att det är som om någon, eller något, försöker nå mig. Sakta reste jag mig upp, och mumlade till Mary. 
-Vi går hem. 
Hem till mig kunde vi inte gå. Mina föräldrar, mina extraföräldrar som jag brukade kalla dom ibland, skulle inte bli glada över att se hur smutsig jag var. Så vi gick hem till Mary, min bästa vän som alltid ställde upp. Ibland brukade jag tänka vad jag skulle gjort utan Mary, jag hade inte klarat mig. Mary visste saker som ingen annan visste, som ingen annan kunde få veta. Inte ens mina adoptivföräldrar. Saker om mitt riktiga jag, om mina riktiga föräldrar. Dom var vampyrer, eller rättare sagt, min mamma var vampyr och min pappa var människa. Det gjorde mig till en halvvampyr. Men jag hade aldrig träffat mina riktiga föräldrar och inte ens pratat med dom. Hur jag vet allt det är tack vare dagboken, min pappas marinblåa dagbok som han skrev i ända sedan han träffade mamma. Där stod beskrivningar om hur mamma såg ut och hur hon betedde sig. Han sa att det var annorlunda, men att han ändå visste redan då att hon var den rätta. Men när jag föddes försvann dom, och allt som blev kvar av mina föräldrar var dagboken. Mary undrade alltid hur det var att vara en vampyr, men om jag ska vara ärlig, så är det inte så mycket skillnad. Jag är ju trots allt bara en halvvampyr. Bättre luktsinne, bättre syn och bättre hörsel är väl det mesta för min del. Men det var ju alltid något. Sen vet jag ingenting mer, om min vampyrsida, och inte mina föräldrar heller för den delen. Det är helt enkelt borta. 
När vi kom hem till Mary gick vi upp och jag la mig på hennes säng. Sakta rörde sig min blick genom hennes rum. Hennes ljusgröna väggar och bruna byrålådor. Allt var organiserat och rent här, till skillnad från mitt rum där det alltid såg ut som om tredje världskriget hade tagit plats. Jag kände hur mina ögonlock blev tyngre och tyngre, och tänkte att lite sömn inte skulle göra något ont. 
Världen utanför detta, 1 juni 2012. 
-Vi behöver henne nu!, morrade Altazar. 
-Jag vet, och vi försöker vårt bästa.
Riccardo hade aldrig varit Altazars förstahandsval i att göra saker han bad om, men nu var det bara han som var tillgänlig. 
-Titta på mig, Riccardo, om du inte kan utföra detta själv, kalla på halvvampyren och få henne att komma hit får du se till att hämta hjälp. Vi har inte hela dagen på oss. 
Riccardo slog ner blicken och kände hur färgen steg i ansiktet. Att göra Altazar missnöjd var inget bra. 
-Det ska jag göra, herr. 
-Bra, sa Altazar hånfullt och log, det var alltid lika kul att skrämmas. När du hittat någon kan du komma hit så ska vi få det gjort. Till dess, Altazar sträckte sig efter en flicka i 17 års åldern och drog bak hennes hår, ska jag underhålla mig lite. Sedan böjde han sitt huvud mot flickans nacke och hans vassa vampyrtänder sjönk sakta in i hennes hud. 
Jag stod på en äng. Samma äng jag hade vaknat upp på tidigare med Mary. Men nu var inte Mary här, jag var ensam. Långsamt sökte min blick efter något som kunde förklara var jag var. Sist jag kom ihåg låg jag i Marys säng. Jag funderade på hur jag skulle ta mig hem, när jag såg något mörkt röra sig vid buskkanten. Två män steg fram, den ena längre än den andra. Det kändes som om jag kände igen männen, fast än att jag var säker på att jag aldrig tidigare sett dem i mitt liv. Jag märkte direkt att det inte var några vanliga män från Cornwalls trakter, inte ens några från hela England. Det som utgjorde min misstanke om att männen inte var några vanliga män var inte bara deras sätt att klä sig, långa svarta klädnader, utan också hur de tittade på mig. Det sättet skulle ingen vanlig männsika som inte ville bli misstänkt som seriemördare titta på någon. Jag började gå baklänges, männen var kusliga och jag kände inte för att bli ännu mer rädd än vad jag hade blivit idag. Men när jag vände mig ropade de på mig. 
-Alice, vänta ett slag. 
Mitt hjärta stannade nästan. Vilka var dessa män, och varför kändes det som om jag kände igen dom? När de kom närmare slog det mig. Jag kom direkt på var jag kände igen dom från, dagboken. Den marinblåa dagboken som tillhörde min pappa. Boken där han har beskrivit vampyrer. 
-Vilka är ni, viskade jag. 
Jag hade aldrig stött på riktiga vampyrer förut, och märkte direkt att det inte var något jag skulle velat göra. 
-Var inte rädd, Alice. Jag heter Riccardo och det här är Antonio, sade mannen och gjorde en gest mot den långa. 
Jag synade männen noggrant, och var inte säker på om jag skulle stanna kvar eller springa för mitt liv. Den andra tanken kändes mer frestande, fast jag stod ändå kvar.  
-Vi vill be dig om en sak, men kom ihåg att beslutet helt och hållet är ditt. 
Jag visade inga som helst tecken på att vilja höra mannen fortsätta, men såklart gjorde han det ändå.  Sedan böjde han sig fram mot mig och viskade lugnt i mitt öra. 
Jag slog upp ögonen. 
-Mary! sa jag snabbt och väckte henne. Hon hade tydligen också somnat. Mary tittade trött på mig, men när hon såg mitt upphetsade ansikte så satte hon sig snabbt upp. 
-Vi måste till vampyrerna. 
Mary var så förvånad att det nästan såg lite roligt ut, men jag hade inte tid för roligheter. Inte nu iallafall. Samtidigt som jag drog upp henne och tog med henne till ängen jag hade sett i min dröm förklarade jag allt. Allt om vampyrerna, och uppdraget som de hade gett mig. Jag skulle rädda dom. Jag hade blodet i mig, blodet min mamma hade i sig när hon försökte. Mary var vettskrämd.
-Men varför? Kan dina föräldrar inte göra det? 
Men mina föräldrar hade dött när dom försökte. Jag var den enda i vår släkt kvar som kunde. Jag kollade snabbt ner på dagboken som jag hade tagit med mig i all hast. Kanske kunde jag få lite hjälp. 
Vi hade kommit in i världen och skulle nu gå med Altazars armé. De ”onda” som man kallade dom, fanns en längre bit bort, bakom floden som delade vampyrvärlden i två, ont och gott. Jag visste inte riktigt varför just jag skulle vara den rätta för detta, bara att min mamma var en väldigt duktig krigare och att jag förhoppningsvis skulle ha fått lite av det krigandet i generna. Det var så många tankar i mitt huvud, men inget som skulle få stoppa mig. Det här var värt ett försök. Jag skulle göra det för mina föräldrar. 
När vi kom fram till floden hade jag lärt mig ett och annat, att min vampyrsida inte kom fram förrän jag kallade på den, och under tiden vi gick hade jag tränat. Jag hade tränat ordentligt. Både Mary och jag var fullt medvetna om risken vi tog. Vi hade kommit in i världen och skulle inte komma ut om vi inte räddade den. Världen för förhäxad. Sakta men säkert gick Mary, jag och Altazars armé över floden. Vi skulle kriga.
Jag såg Mary ramla, hennes krop falla mot marken samtidigt som det blödde. När jag såg mig omkring så jag hur blodigt det var. De onda mot de goda, och mitt i allt var jag och Mary. Samtidigt som jag skrek av rädsla när jag såg Mary på marken sprang jag mot henne. Jag skulle rädda henne, jag måste. Jag kunde inte förlora henne. Sedan fastnade min blick på något, något marinblått. Dagboken låg på marken bredvid mig och jag slog snabbt upp den. Jag visste inte varför, men jag hade inget annat val. Detta var mitt sista hopp. Men inget hände, inte först. Sedan såg jag blå och grön rök komma ut ur boken samtidigt som själar kom ut. Och bland alla döda själar såg jag mina föräldrar. Jag hade aldrig sett dom, men jag kände igen dom. Det var mina föräldrar, och tillsammans klarade vi det, vi besegrade dom och min vän Mary överlevde. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar