Lovisa och jag

Kapitel 1

Jag vaknade av att en kylig vind svepte in genom det öppna fönstret och la sig som ett täcke över mig. Utanför var det fortfarande mörkt, så jag antog att de var någonstans vid tre- fyra tiden på natten. Så jag la mig tillrätta på sängen igen och kröp ihop under täcket. Sedan somnade jag.

Jag slog upp ögonen, denna gång för att jag råkat ligga för hårt mot min känsliga hud.

Det var endast en liten ljusstrimma som fanns i rummet, så jag fick kisa lite med ögonen när jag såg mig omkring. Jag såg på min lillasyster Lovisa som fortfarande sov, men som huttrade lite smått under sitt täcke. Den kalla vintermorgonen var mörk, och jag la täcket tätare om Lovisa. Sedan gick jag och stängde fönstret. 

Jag och Lovisa hade jobbat hos husbonden Olof under ett års tid. Vi träffade endast våra föräldrar ett få antal gånger per år, men den lilla summa pengar vi tjänar ihop ger vi självklart till dom. Vi får oftast vakna tidigt på morgnarna för att direkt mata djuren och städa huset, och denna morgon skiljde sig inte mot någon annan. Så jag var som vanligt tvungen att vara personen som tar ifrån Lovisa hennes sömn.

-Vad..., mumlade Lovisa sömnigt.

Jag ryckte henne lite nätt i axlarna igen.

Lovisa vände sig bort och la kudden över huvudet, antagligen för att stänga ute min röst. 

När jag satte mig ner bredvid henne och försiktigt drog av täcket vände hon sig om och tittade med sömniga ögon upp mot mig.

-Dags att gå upp nu, svarade jag hennes alltför trötta blick.

Lovisa var 13 år, 2 år yngre än mig, men fick slita precis lika mycket för att vi skulle få allting gjort. Olof var i och för sig inte lika kräsen när det gällde Lovisa, men han tvekade inte att läxa upp oss när han inte var nöjd med arbetet. Jag gjorde allt för att Lovisa inte skulle bli skadad, och mig själv tänkte jag på i andra hand. Det fanns ingen annan att gå till, Lovisa hade bara mig och jag hade bara henne. Därför fick jag framstå som en extra förälder ibland.

Lovisa hade fortfarande inte gått upp och jag gick för att tända taklampan. Hon trevade sömnigt efter kanten på täcket och sköt det åt sidan. Jag la fram lite kläder åt henne, en sammetsgrön kjol och en vit blus med ett förkläde. Idag skulle Lovisa sköta hushållsarbetet inomhus och skulle nog inte bli allt för skitig. Själv skulle jag jobba på gården. Både jag och Lovisa föredrog att arbeta tillsammans, och hjälpas åt. Men Olof tyckte det var bättre med oss på varsitt håll. ”Mindre prat, mer jobb” sa han alltid.

Jag flätade Lovisas kastanjebruna hår och fäste den för långa luggen med ett par hårnålar.   Mitt eget lika bruna hår satte jag snabbt upp med ett gummiband som jag hittat vid sidan av sängen. Jag la fram ett par träskor som Lovisa snabbt gled in i. Efter ett tag hörde jag steg utanför vårt rum, Olof var på väg hit!  

-Lovisa! Skynda dig nu. Jag pekade mot hennes kläder som hon stressat tog på.

Dörren knarrade till när den långsamt gled upp och Olofs skäggiga ansikte dök upp.

-Vad är det som tar en sådan tid?, gormade han. Om ni vill få någon mat överhuvudtaget idag så ska ni snabba er. 

Dörren stängdes igen med en duns och jag såg på Lovisa. Det märket tydligt att hon avskydde honom, och jag klandrade henne inte. Han var inte någon trevlig typ och hans ständigt rufsiga hår och långväxta skägg gjorde så att han såg läskig ut. När vi skyndade oss ut ur det lilla rummet, önskade jag Lovisa lycka till och gick ut. Utanför tvekade jag en sekund, kände att jag inte ville ta tag i allt jobb som väntade mig, så jag såg mig omkring. På herrgården som jag jobbade på fanns det hur mycket djur som helst. Djur som tjurar, hästar och kossor stod i stallet och jag skulle se till att dom fick mat. På morgonen var jag tvungen att mjölka kossorna, och jag skulle se till att allt var rent och fint. Om jobbet inte sköttes bra skulle jag få stryk av Olof.

Runtomkring oss fanns det inte många hus, endast ett som tillhörde farbror Kent. Hans hus var omkring 3 kilometer bort. Vår närmsta granne. Sedan fanns det bara åkrar och skog, och en lite sjö nära skogen. Istället för att gå direkt till jobbet så promenerade jag mot skön. Den iskalla kylan som fanns ute trängde igenom mina kläder och fick mig att huttra till. Jag la armarna i kors och försökte behålla den lilla värme som fanns inom mig. När jag närmade mig sjön såg jag mig omkring för en sittplats, och jag klättrade upp på en  stor sten nära kanten. En ilning for igenom min kropp, men jag satt kvar. Det var en trevlig plats. En sjö med stenar och buskar runt omkring sig, och vattnet var för tillfället fruset så solen reflekterades mot den och det kom en vacker glans över hela sjön. Jag började drömma mig bort. Till ett liv där vi inte behövde vara pigor. Ett liv där jag, Lovisa, mamma och pappa alla levde tillsammans. Kanske i Amerika. Jag hade hört att det endast fanns framgångar där. I mina dagdrömmar förstod jag inte att jag långsamt höll på att glida ner från stenen, men när den hårda dunsen kom förstod jag att jag ramlat ner. Under mig fanns det massa vassa småstenar som borrade sig in i min hud, och det sved i ögonen när jag försökte hålla inne tårarna.

Kapitel 2

Jag började långsamt gå tillbaka till gården, och jag medger, jag väntade ingen tröst från Olof. Men inte heller örfilen han gav mig, som fick hela mitt huvud att skaka till.

-Vad hade du borta vid sjön och göra? röt han, och så slog han till igen.

-Jag...Jag ville..., stammade jag.

-Jag ger fan i vad du vill och inte vill! Det finns jobb som ska göras!

Jag såg bort mot ladugården, jag hade alldeles glömt att mata djuren, och Olof var inte glad, inte alls!

Så jag snabbade mig mot brunnen, med två stora hinkar som jag skulle fylla med vatten. För att slippa komma tillbaka till brunnen och hämta mer, fyllde jag hinkarna till kanten och blev en aning chockad över deras tyngd. Jag tyckte inte om att jobba när Olof såg på, och ville alltid få allting klart innan han kom och kommenterade, så jag stapplade mot ladugården med hinkarna som jag bar på. 

    

Jag kom fram till den enorma trädörren. Inte kunde jag öppna den samtidigt som jag hade hinkarna i händerna, så försiktigt la jag ner dom och öppnade sakta dörren. Den var tung och iskall, och jag huttrade till. Dörren slogs igen. Jag suckade djupt, hur svårt var det att få upp en dörr? För att samla nya krafter, bytte jag ställning. Mitt ben slogs emot något hårt

som sedan föll till marken. Jag förstod det från den höga dunsen som lät direkt efter, och helt plötsligt rös jag till. Min ena fot var omringad av vatten, som hade runnit in genom mina trätofflor. Det var vattenhinken som hade vält. Det var inte sant! Jag ångrade direkt att jag fyllt dom så mycket, att jag inte ställt hinkarna en bit bort innan jag börjat rycka i dörren och framför allt -att jag hade haft så bråttom. Än en gång suckade jag, tog upp den omkullvälta hinken och gick tillbaka mot brunnen. Jag såg genom fönster till huset att Olof var inomhus och gastade mot någon, antagligen Lovisa, tänkte jag och kände sorg. Han var så otacksamt, fast än att vi jobbat så hårt åt honom. Jag fyllde hinken igen och gick tillbaka till ladugården. Där tog jag dom båda hinkarna och la dom någon meter bort, och började av all min kraft försöka få upp den enorma dörren. Sakta gled den upp, och jag puttade in den intill träväggen. När jag med stadigt grepp lyfte upp hinkarna igen gick jag in och fyllde vattenstället som var till för djuren. Jag rensade därinne tills allt såg hyfsat snyggt ut, la ut lite nytt halm på golvet och så. När jag höll på och platta till det med min hand ser jag något svart och hårigt krypa fram. En spindel. En stor spindel, och jag började skrika. Det var självklart för mig att jag skulle börja skrika, spindlar var bland det värsta jag visste. Jag blev varm och fick panik, jag kunde inte stanna där en sekund till. När jag höll på att snubbla ut krockade jag med något. Olof var röd i huvudet och blev omöjligt ännu rödare när han andades in och tog sats för en lång rad utskällning. Själv ryggade jag bakåt.

-Vad i hela friden håller du på med!? Är det det här du kallar jobb? Att stå och skrika och skrämma djuren! Hur kan du förvänta dig att du ska få mat då också?

Jag kände hur det blev lite blött på kinden när Olof stod och fräste åt mig. Hans saliv nådde mig fast än att det var någon meters avstånd mellan oss. 

-Nej... Eller ja, menar jag, sa jag och försökte hålla rösten så stadigt som möjligt. Jag tycker jag borde få mat, jag sliter ju så mycket!

I samma sekund som jag sa det, insåg jag att det var fel. Och så fick jag det bekräftat av örfilen Olof gav mig som svar.

-Är du uppkäftig nu också? Nu räcker det Alma! Packa dina saker och försvinn. Försvinn härifrån och visa dig aldrig mer under mitt tak!

Jag skulle precis protestera, men så försvann luften ur mina lungor. Va? Skulle jag inte få bo kvar? 

-För...Förlåt, stammade jag. 

Jag hade aldrig gillat Olof, det var sant. Men jag trodde inte att han skulle skicka ut mig. Jag hade ju ingen annanstans att ta vägen, jag hade ingenting!

-Förlåt, sa jag igen. När jag vände mig om för att gå tillbaka till djuren och se till att allt stod rätt till, ryckte han tag i min arm.

-Och djuren har du glömt och mata på flera dager ser jag! Och så insåg jag det, jag hade helt glömt att mata stackars djuren. Jag blev rädd för Olof och ville inte stanna kvar i hans unkna hus längre, och konsekvenserna struntade jag i. När jag rusade mot huset och slet upp dörren stod Lovisa därinne. Jag hörde Olofs steg bakom mig men struntade i det.

-Kom Lovisa! beordrade jag högt. Packa dina saker, vi ska härifrån!

-Nej, sa Olof, du ska härifrån. Lovisa sköter jobbet alldeles utmärkt, men det är dig jag är missnöjd med. Du ska härifrån, och Lovisa stannar för sjutton kvar!

Jag blev t.o.m ännu mer chockad än vad jag var innan. Jag förstod att jag inte kunde dra med Lovisa, vi hade gått med i ett avtal som bara Olof kunde bryta, och det hade han gjort med mig. Men inte Lovisa. Tårarna steg i mina ögon och jag kunde inte lämna henne här, inte ensam med Olof. Men jag hade inget val, som piga hade du inte lika rättigheter och det var bara att acceptera. Jag skulle flytta till staden.

Kapitel 3

Jag hoppade av vid en grusväg som sträckte sig ända in till staden. Inte för att jag var i staden än, men jag antog att det var så. Hur jag hade hamnat här, eller vilken väg jag hade tagit, det hade jag ingen aning om. Jag visste bara att i all hast hade Olof skickat iväg mig med en bekant han hade, och jag hade åkt på kärra. Men längre än såhär skulle dom inte åka, så jag fick hoppa av och försöka ta mig till staden ensam. 

När jag utmattad såg mig omkring såg jag en massa människor. Såhär många hade jag aldrig sett samtidigt, och jag tänkte, att det här måste vara staden. Jag stod på en stenväg och försökte tänka ut hur jag skulle få jobb. När jag fundersamt traskade omkring där såg jag flera stycken i min ålder som jobbade. Kanske kunde jag fråga någon av dom, tänkte jag. Men så fortsatte jag, rätt så planlöst, och kände att jag blev mer och mer törstig. När min mun kändes som en savann bestämde jag mig att jag med det samma skulle hitta vatten att dricka. Desperat såg jag mig omkring och råkade krocka med en kvinna. Hon var lång och hade en kjol och blus på sig, och hennes blonda hår var uppsatt. Endast två lockiga slingor låg längst ut med hennes kinder. Hon såg trevlig ut, tänkte jag. 

-Förlåt, mumlade jag och tittade ner.

-Nej inte ska du be om förlåtelse, sa kvinnan. Jag skulle förstås ha tittat upp. Men det finns så mycket att göra nuförtiden, nu när maken precis öppnat sin textilfabrik. Vi måste hitta folk som ska jobba för oss, andades hon ut och skrattade lite nätt för sig själv. 

Jag log. Jag gillade pratglada människor. Men så helt plötsligt slog det mig, kvinnan sökte efter anställda. Jag var ju tvungen att jobba någonstans!

-Men nu måste jag kila iväg, trevligt att träffa dig...?

-Alma, fortsatte jag åt henne. 

-Ja, trevligt att träffa dig Alma. Själv heter jag Ingrid.

Mer hann jag inte säga, Ingrid försvann och jag stod kvar mitt i staden och försökte få in vad som precis hade hänt. Jag hade missat chansen. När jag fortsatte lunka runt i staden och såg på vad andra arbetade med, så fastnade min blick för något. Det var en man som arbetade med att göra olika skulpturer som han sedan målade. Jag kände direkt att jag drogs mot skulpturerna, och utan att jag riktigt förstod det hade jag höjt min arm och tagit upp något som påminde om en kruka. Den var sval mot min hud, och luktade lera, samt lite plast. Krukan såg ut att representera något, dom alla verkade göra det. Men vad kunde jag inte sätta fingret på. Det var färgglada prickar och mönster på, och länge stod jag och tittade på den. Tills någon ryckte skulpturen ur mina händer. 

-Du ser inte ut att ha råd att köpa denna, sa mannen och hånlog åt mig. Men sedan blev han arg. Och rör inte på skulpturerna! röt han.

Jag vände mig om, det kändes som om livet på stan inte var så bra som jag trott. Men så stötte jag till något, och kvinnan som log ner mot mig tycktes jag känna igen. 

-Nä men ser jag dig här Alma, log hon och klappade mig nätt på huvudet. Det var värst vad vi stöter på, och så skrattade hon så trevligt igen som hon hade gjort första gången jag stött på henne. 

-Ja..., mumlade jag. När jag tittade upp såg jag att det var Ingrid som sökte anställda. 

Jag fortsatte prata med Ingrid, och jag berättade vart jag kom från och att jag var och letade efter jobb. 

-Men, utbrast hon, det är ju lysande! Du kan jobba hos oss!

-Ja, andades jag ut lättad. Men så slog det mig, jag hade ingenstans att bo.

Skulle jag fråga Ingrid om jag fick stanna hos henne, eller skulle inte det verka oförskämt? Jag tänkte att det var det ända jag kunde göra, så jag samlade mig för att berätta att jag inte hade någonstans att stanna.

Kapitel 4

Ingrid sa med det samma att jag kunde stanna hos henne och hennes familj. 

-Vi har mat så det räcker för dig med, försäkrade hon mig.

Fast än att jag blev jätteglad, kunde jag ändå inte riktigt känna glädjen. Jag var i staden utan Lovisa. Lovisa som är kvar hos Olof, det var hemskt bara tanken. Men det fanns inget jag kunde göra, så jag följde med Ingrid hem till henne. 

När Ingrid öppnade ytterdörren till deras hus slog en doft mot mig, en unken doft men ändå inte. Framför mig såg jag en hall som sträckte sig in i det lilla huset, som såg ut att bara ha några få rum. Ingrid skyndade sig in, och drog in hennes make i köket. Därifrån hörde jag en hel del viskande. Sedan kom Ingrid flåsande ut från köket.

-Du fick stanna Alma, bekräftade hon och log. Men nu måste vi iväg på torgmöte.

När vi kom in i staden såg jag mig omkring. Det var fullt med folk överallt som mumlade till varandra. Efter att vi stått där ett tag började jag undra vad vi väntade på, men just då ringde det i en klocka, och jag hoppade förskräckt till. Ljudet hade kommit plötsligt och fått folkmassan att tystna. Alla vände sig om. 

-Ännu en gång är det ett torgmöte, och ännu en gång har vi alla samlats här! Det var en lång och smått rund man som stod på något och nådde högst upp över allas huvud. Hans röst var mörk och bullrig. Jag vill få er alla att förstå hur viktigt det är att gå till kyrkan, hur bra det är! Kyrkan hjälper er, det är Guds hus! Kom till kyrkan varje söndag och få tillfredsställelsen att tala med andra i Guds hus!

-Det är struntprat! En annan man ställde sig upp och det började mumlas bland folkmassan. Varför ska vi till kyrkan när den ändå tar 1/10 av våra ägodelar? Det är inte rätt, kära medmänniskor, det är inte rätt! 

Folket skruvade besvärat på sig, vem skulle dom tro på? 

-Kyrkan tar inte! Den första mannen tog talan igen. Är det för mycket begärt att skänka en 1/10 till kyrkan, till Guds hus? 

-För mycket begärt, det kan man minsann påstå! Det är vi som betalar skatten, ska vi då också skänka till kyrkan. Nej, medmänniskor, det ska vi inte göra!

När vi kom hem pustade jag ut, torgmötet hade pågått ett tag till, men inget hade hänt som jag hade fastnat för. Jag såg mig omkring i huset och tänkte, det är här jag ska bo! Det är här jag ska samla mina egna pengar, samla pengar för att kunna åka till Amerika. Och nästa vecka är det dags att jobba! Med den tanken gick jag till sängs, och när nästa vecka kom och jag gick till vävfabriken började jag jobba och tjäna ihop pengar med det samma. Och så pågick det.

3 år senare

Jag släpade mig in mot huset och möttes genast av Ingrids ett år gamla dotter. 

-Alma, Alma! skrek hon och kom krypande emot mig. 

Jag var 18 år nu, hade jobbat hos Ingrid i tre år och hade tjänat mina egna pengar, precis som mitt mål hade varit. Lovisa hade jag inte hört från, inte på länge. Senast var när jag och Ingrids man hade åkt tillbaks till Olof för att hälsa på. Jag hade då fått löftet att jag, när jag hade samlat ihop tillräckligt med pengar, skulle kunna få ta med mig Lovisa till Amerika. Olof hade fått två andra drängar och han hade ingen nytta av henne längre. Jag var glad. När jag tänkte tillbaks på tiden som gått förstod jag hur mycket jag varit med om, så mycket jag gjort. Saknaden efter Lovisa som hade gjort så ont i mig kom jag ihåg, och nu skulle jag få träffa henne igen. Jag saknade henne.  

-Hej Fia, mumlade jag i hennes hår när jag bar upp henne. Hur är det? Fia började prata på, och jag förstod inte ett dugg. Hon hade fina gester men än kunde hon inte prata, hon var fortfarande ett år. När jag gick in i mitt rum som jag delade med Fia och hennes två andra syskon, la jag ner Fia på sängen. 

-Jag kommer strax, försäkrade jag henne och log. Jag öppnade garderobsdörren och tog ut alla mina kläder. Och längst, längst in låg där en ask. Jag tog omsorgsfullt ut den och gick mot sängen till Fia igen. När jag försiktigt öppnade den tog jag ut månadens lön från bakfickan och la det där tillsammans med resten. Sen tog jag ut allt igen och räknade igenom det försiktigt. När jag var klar satt jag tyst och bara satt där. Gjorde inget mer. Varken tänkte eller riktigt såg något framför mig. Men när Fia försiktigt ryckte i min arm tittade jag mot henne, och bara log. Sedan bar jag upp henne i luften och kramade om henne hårt, hårt. 

-Jag är lycklig, mumlade jag. 

-Men... Hur? Ingrid såg förvirrad ut när jag berättade för henne. Har du redan hunnit?

Jag kunde inte svara så jag nickade bara. Och så log jag. 

-Men... Det är ju fantastiskt. Snabba och ta på dig så åker vi till Lovisa. Jag nickade igen. 

När vi knackade på öppnade en av drängarna dörren. Han granskade oss när vi bad om att få träffa Lovisa. Sedan kallade han på Olof. 

-Det är klart, herr Olof, förklarade Ingrid. Olof kallade på Lovisa som dök upp i dörröppningen. När hon såg mig sken hennes ansikte upp och hon hoppade upp i min famn. Jag kramade henne så hårt jag kunde och kände att min kind blev blöt från min tår som sakta rann ner. Hon tittade upp.

-Är allt klart? undrade hon försiktigt. Jag nickade än en gång, och så äntligen fick jag fram något. 

-Vi ska till Amerika, andades jag ut och jag såg hur Lovisas ögon glittrade. Sedan omfamnade jag henne igen. 

När vi stod framför fartyget höll jag Lovisa hårt i handen, men sedan var det dags att ta adjö, och jag vände mig mot hela Ingrids familj. Alla stod där på ett led: Fia, Fias två äldre syskon Mattias och Frida, Ingrid och hennes man Magnus. Jag kramade hårt om alla, speciellt Ingrid och Fia. Det sved till i mina ögon när tårarna trängde bakom ögonlocken, och tillslut blev trycket för högt och jag brast ut i tårar. Snörvlande försökte jag ta mig samman, men Ingrid klappade mig bara på axeln och log.

-Vi har haft det underbart med dig Alma, men någon gång tar ju resan slut, och den gjorde det nu för den här gången. Jag kramade om henne igen.

-Tack så hemskt, hemskt mycket för att jag fick stanna hos er, sa jag och såg upp mot Ingrids familj igen. Det har varit så bra.

-Det är vi som ska tacka, sa Magnus och tittade på mig, för att du hjälpte oss med vävfabriken. Utan dig hade den inte varit densamma som idag. Jag log, och skakade Magnus hand. Sedan kramade jag om Fia igen. 

-Jag kommer sakna er, sa jag, det kommer jag verkligen göra, och jag hoppas att vi ses någon gång igen. Hela familjen log, och jag gjorde detsamma. Men just då hördes fartygets tjut och vi fick snabba oss. Ingrid och hennes familj kramade om Lovisa och bad oss att ta hand om oss själva, och jag gav henne en sista kram.

-Tack, mumlade jag och log mot hela familjen. Jag tog Lovisas hand och sedan gick vi sakta upp på fartyget. Där uppifrån vinkades vi av, och fartyget började sakta flytta på sig. Vi fortsatte vinka ändå tills familjen såg ut som fem små, små prickar, och då, när vi inte såg dom längre alls, vände jag mig mot Lovisa som stod och log.

-Vi är på väg till Amerika. Jag började skratta lätt och kramade om henne. Och Lovisa kramade om mig lika hårt tillbaks, och skrattade hon med. Precis då tittade jag upp mot henne, och all sorg jag någonsin känt sköljdes av mig. För hennes skratt, det var det längesen jag hade hört sist. Och jag log det största och ärligaste leendet jag någonsin gjort, och jag kunde inte sluta. Det här var början på ett nytt liv.