Sammankoppling Oönskad

I boken Oönskad så fördömer man de oönskade. De har inga som helst rättigheter och man tycker helt enkelt att de lever på de önskades bekostnad. De önskade är ”de rätta människorna” och de oönskade borde egentligen inte existera. Man kan helt enkelt se en tydlig klasskillnad i samhället och människorna är uppdelade i ”önskade” och ”oönskade”. 

Man kan tycka att det är hemskt det som händer i boken, att oönskade inte borde behandlas på det viset utan att de faktiskt borde behandlas som människor och ha samma rättigheter som vilken annan människa som helst. Det tycker jag självklart också. Det som händer i Oönskad är fel, människor ska ej behandlas på det viset. Men jag tror att många inte tänker på att det ser ut på liknande vis i flera delar av världen idag också. Jag hade tänkt jämföra de önskade samt oönskade med kastsystemet i Indien. 

Kastsystemet i Indien är ett system som delar upp människor i olika grupper, 4 kast, där varje kast representerar en del av guden Brahman. Dessa kast har olika hög status, och det kast du föds in i påverkar hela ditt liv, bland annat äktenskap, yrke, umgänge och traditioner. Människor i högre kast ”respekteras mer” och anses som anständiga människor medan de människor som är i lägre kast respekteras mindre och blir i många fall diskriminerade på grund av sitt kast. Enligt tron så hamnar man i det kast man förtjänar, det vill säga så har en människa i ett bra kast varit en bra människa i sitt förra liv och tvärtom.

Det är sant att kastsystemet i Indien inte är lika extremt som de oönskades situation, till exempel så har alla människor i Indien lika rättigheter enligt lag (även om detta inte alltid följs så som det borde) och de behandlas inte som slavar, men jag tycker ändå att samhället i boken Oönskad påminner väldigt mycket om kastsystemet. 

I de båda fallen finns det samhällsklasser, människor är uppdelade och man ser en tydlig skillnad mellan klasserna. De önskade ser ner på de oönskade med avsky och skam och de i högre kast i Indien ser sig själva som högfärdiga människor som är mycket bättre än de i lägre kast.

Precis som i kastsystemet då det kast du föds in i påverkar ditt liv, påverkas även ditt liv om du föds som önskad eller oönskad. Ditt liv är alltså alltid begränsat och det finns ingenting som man kan göra åt det. I de båda situationerna får du helt enkelt acceptera ditt ”öde”. 

Självklart så finns det alltid undantag och det är inte så med alla människor. Mrs Sharp till exempel är vänlig mot Anna och behandlar henne som en medmänniska och det finns flera människor i högre kast i Indien som inte behandlar de i lägre kast dåligt. 

Jag tycker det är synd att olika samhällsklasser ska existera. Man blir inte dömd utifrån de handlingar som man gör i sitt liv, utan i till exempel Indien blir man dömd utifrån något man gjorde i sitt förra liv och i Oönskad blir man dömd på grund av sina föräldrars synder, vilket, enligt mig, är väldigt fel.

Källor:

http://www.indien.nu/allt_om_indien/religion/kastsystemet

Jag tycker sidan ser pålitlig ut, den har till exempel bra struktur. Man kan även kontakta personen som skrivit texten, namn och email finns. Både datum och uppdateringsdatum står på sidan. Texten blev senast uppdaterad 2011-04-11, vilket inte är så länge sen och med tanke på att det är fakta om hur kastsystemet fungerar tror jag inte sidan behöver uppdateras mycket då kastsystemet endast fungerar på ett sätt och ändras inte med tiden. 

http://www.ne.se/lang/kastväsen 

Nationalencyklopedin är Sveriges största uppslagsverk som är skrivet och faktagranskat av landets största experter, vilket bevisar att den är väldigt pålitlig. Kommunen betalar pengar så att skolor ska kunna använda sig av NE, vilket de självklart inte skulle gjort om detta var en opålitlig sida. Dessutom står skribentens namn och det står en emailadress som man kan kontakta om man har frågor. 

Oönskad sammanfattning

Boken Oönskad utspelar sig i framtiden, år 2140. Vetenskapsmän har funnit botemedel för olika sjukdomar, som bland annat cancer, AIDS och hjärtsjukdomar. Denna medicin kallas långt liv men man kan även säga förnyelse. Celler som är dåliga lagas och därför kan alla sjukdomar botas. 

Dr. Fern, en forskare, kom fram till att förnyelse även stoppar en människa från att åldras. Men medicinen blev förbjuden för staten kom att tänka på att det skulle finnas en hel del pensionärer, och dr. Fern kunde därför inte ta medicinen och dog. Efter att staten kom fram till att man med denna medicin skulle kunna fortsätta arbeta och att landet då skulle dra in en hel del pengar tilläts medicinen. Medicinen spreds snabbt över världen, men på grund av dess höga pris kunde alla länder inte ha råd med den. Efter ett tag sänktes priset och alla använde sig av medicinen. Detta ledde till en kraftig befolkningsökning och efter ett tag blev det därför förbjudet att skaffa barn. Men det fanns ett undantag; för att man skulle kunna få ha ett barn (endast ett) var man tvungen att hoppa av långt liv och man blev då dödlig igen. Ett liv för ett liv. Men det fanns kriminella som skaffade barn fast än att de tog medicinen och de togs då till fängelse, och deras barn räknades som oönskade. 

Grange Hall gav oönskade ett syfte. De uppfostrade de oönskade, och där kunde de arbeta och utbilda sig till hushållerskor (för att sona föräldrarnas brott) men de hade inga rättigheter och de levde under väldigt stränga regler. De oönskade fick till exempel inte lov att yttra sina åsikter och om de var olydiga blev de slagna och kunde i vissa fall bli utan mat under perioder. Man ansåg att de oönskade var en skam och att de egentligen inte hade någon rätt att existera. Anna är en av de oönskade på Grange Hall. Hon är 15 år och kom till Grange Hall när hon var 2,5 år. Liksom de flesta andra på Grange Hall hatar Anna sina föräldrar -de är anledningen till att hon finns- och mrs Pincent, som är föreståndare på Grange Hall, påminner dem ständigt om hur oönskade och hatade de är. 

Annas önskan är att en dag kunna få arbeta hos en önskad kvinna vid namn mrs Sharp. Anna har tidigare praktiserat hos mrs Sharp och Anna uppskattade hennes vänlighet väldigt mycket. Mrs Sharp gav Anna en rosa dagbok under tiden som hon arbetade där och i dagboken brukar Anna skriva om sitt liv. Men hon är noga med att gömma den då de oönskade inte har rätt till några personliga tillhörigheter. 

En dag kommer en pojke vid namn Peter till Grange Hall. Han är lika gammal som Anna och är en nyinfångad oönskad. Peter har levt gömd med sina föräldrar under en längre tid och har en annan syn på världen än vad barnen på Grange Hall har. Peter försöker övertala Anna att hon har rätt att leva och att hennes föräldrar älskar henne, han påstår även att han känner hennes föräldrar. Anna försöker ignorera Peters ord så gott hon kan, men hur länge till hon kan fortsätta göra det vet Anna inte själv. 

Argument mot våldtäkt

Min åsikt är att detta inte var någon riktig våldtäkt. 

Mitt första argument är att Sara från början var med på det. Med tanke på att hon aldrig sa nej till de andra killarna kan de inte veta att hon inte längre ville. Killarna saknar därför uppsåt (vilket innebär att man medvetet orsakar brottet) då killarna inte kunde ha vetat att Sara inte längre ville. 1 kap, 2§ Brb ”- En gärning skall, om inte annat är särskilt föreskrivet, anses som brott endast då den begås uppsåtligen.” (https://lagen.nu/1962:700) 

En del personer kan argumentera emot detta och säga att killarna borde förstått att Sara inte ville göra det ändå, med tanke på att hon grät, men bara för att man gråter behöver det inte innebära att min inte vill något. Det kan vara tecken på nervositet till exempel. Dessutom var det mörkt i rummet och det är mycket möjligt att killarna inte såg att Sara grät.  

Mitt andra argument är att Sara mycket väl kan ha glömt att hon sade ja till de andra killarna. Sara var väldigt berusad under kvällen, det såg vi tydligt då hon bland annat spydde av för mycket alkohol och hon mådde dåligt vid flera tillfällen. Det är mycket möjligt att Sara nu har glömt detaljer och eventuella dialoger. ”-Eftersom minnesinlärningen påverkas av alkohol kan man få minnesluckor när man dricker.” (http://www.hjarnguiden.se)  

Vissa kan tycka att detta ändå räknas som en våldtäkt. De kan mena att man nu tydligt ser att Sara absolut inte ville vara med på det, och att hon inte sagt ja till killarna, för just nu är hon otroligt deprimerad av händelsen och då finns det ju ingen som helst chans att hon sagt ja. 

Men det finns det helt klart rimliga tvivel till och man kan inte vara säker på att det var fallet. Saras åsikter och känslor kan också ha påverkats av alkoholen och att hon nu i efterhand fördömer händelsen kanske inte var fallet just då. ”-Alla hjänrfunktioner kan påverkas negativt av alkhol. Tänkande, känslor, omdöme, minne, balansen liksom förmågan att samordna muskelrörelser.” (http://www.drugsmart.com). Som vi kan se kanske hon till och med ville det just då, och killarna kan ju ej dömas för något som Sara ångrar i efterhand. 

Jag tycker alltså inte att killarna ska bli dömda för våldtäkt. Det finns mycket som strider mot att detta är en våldtäkt och för att killarna ska bli dömda ska det inte finnas något rimligt tvivel alls, vilket det helt klart gör (bl.a finns risk för att Saras känslor och minne påverkats -det vill säga finns det tvivel). ”Den allmänna huvdregeln säger att det skall vara bevisat ”bortom rimligt tvivel” att gärningsmannen är skyldig.” (http://www.lag24.se)  

Källor

http://www.nck.uu.se/Kunskapscentrum/Kunskapsbanken/amnen/Sexuellt_vald/Sexualbrottslagstiftningen/ Hämtad: 2013-10-18

https://lagen.nu/begrepp/Uppsåt Hämtad: 2013-10-22

https://lagen.nu/1962:700 Hämtad: 2013-10-22

http://www.hjarnguiden.se/index.php?option=com_content&view=article&id=70&Itemid=113 Hämtad: 2013-11-08

http://www.drugsmart.com/fakta/alkohol Hämtad: 2013-11-08

http://www.lag24.se/a/bortom-rimligt-tvivel Hämtad: 2013-11-10

Läsförståelse; Persepolis

1. Att de inte var så gammalmodiga och de vågade låta Marjane klippa deras hår fast än att hon inte hade någon direkt utbildning i det.
2. Han menar klassvärdarna. Han använder det uttrycker för att de ser klassvärdarna som poliser ungefär, och klassvärdarna kanske bevakar Marjane och hennes kompisar för att ta deras cigaretter t.ex om de kommer på dem. 
3. Att han har förändrats utseendemässigt, t.ex huden har ändrats och ögonen osv, men jag tror främst de menar att han har blivit hjärndöd, alltså att han inte kan tänka ordentligt för det är ju bland annat något som händer när man tar droger. 
4. Jag tror hon blir väldigt mycket påmind om hennes förflutna då, och också hennes föräldrar. Hur hon var på den tiden, och hennes föräldrar tror ju att hon fortfarande är ”på det sättet” men hon har förändrats och känner att hon går bakom ryggen på hennes föräldrar så därför får hon dåligt samvete. Det kan också vara så att hon blir väldigt orolig över det som händer och över sina föräldrar, och det gör kanske ont att ringa till dom så hon vill helst inte kolla på det. 
5. Det menar att ”där gick det över gränsen” tror jag, eller ungefär ”där gick det för långt”.
6. Jag tror att den egentliga anledningen till det först var när hon skriker ”jag är iranier och det är jag stolt över” för det var första gången hon stod upp för sig själv och hon kände sig stolt också, och jag tror det var vändpunkten, så att säga. För när hon åkte från Iran och t.ex sa till Marc att hon kom från Frankrike så skämdes hon för sin ”riktiga identitet” och punklooken var ett sätt att förändra sig, att kanske försöka hitta vem hon är eller att gömma sig. Men sedan när hon skrek så insåg hon att hon egentligen inte skäms, hon är stolt och hon började om på nytt genom att överge punklooken. 
7. Han är deprimerad, för i Iran var han en respekterad man, han var någon, en bra människa så att säga. Men med tanke på omständigheterna kunde han inte vara kvar där och flyttade till Tyskland, och bara det var säkert svårt för honom tror jag, att lämna vänner och familj för att åka till Tyskland, och dömer de också honom och kallar honom en turk, vilket han inte tycker är särkilt kul självklart.  
8. Jag tror att den senaste perioden har varit otroligt jobbig både för Marjane men även hennes mamma, och jag tror att båda varit psykiskt trötta den senaste tiden, och när de sedan säger detta skämtet bara liksom släpper det, och fast än att både antagligen vet att det är barnsligt så fortsätter de att skratta och samtidigt liksom släpper all den ångest och stress de känt av den senaste tiden, och då kanske ett simpelt skämt som det kan verka roligt och man vill bara skratta i evigheter.
9. För denna bilden visar deras ansiktsuttryck och känslor, därför behövs det inte någon pratbubbla, och man kan nu tänka och själv ”bestämma” vad man tror att de tänker. 
10. Jag tror att Majane blir lite arg för att hennes mamma rotat i hennes saker, något som hon tydligen inte tyckte det var okej, och hennes mamma tänkte nog att det var okej för henne att rota i Marjanes saker och förstod inte varför Marjane blev sur över det. 

Melody Hussein

Klicka på följande länk för att komma till min voki: http://www.voki.com/pickup.php?scid=8447589&height=267&width=200

Härskartekniker

Mitt och Roses värsta språket inslag som handlar om härskartekniker. 

Språk och identitet

Dom säger att språket är din identitet, stämmer det? Kan man med hjälp av någons språk och sätt att prata förstå denna person och hur den är? 

Med dialekter kan man förstå vart någon kommer ifrån. I mitt fall så märker man direkt att jag är skåning. Något som är typiskt för den skånska dialekten är hur man uttalar bokstaven ”R”. Det är inte som man i de flesta andra dialekter uttalar det, då man i de flesta fall uttalar ”R” på ett rullande sätt. I skånskan så uttalar man ett skorrande R, alltså man uttalar R med tungroten. Även vissa slangord och uttryck kan betyda olika från dialekt till dialekt. Som t.ex uttrycket ”tagga”. I skånskan används detta uttryck mer som att man ska rycka upp sig eller bli på hugget, till exempel ”match snart, tagga!!”. Men i uppländskan använder man ordet tagga i en annan betydelse, till exempel ”kom så taggar vi”, det vill säga kom så drar/går vi. Jag tycker det är bra med dialekter, inte bara för att det kan vara roligt att höra att andra människor från andra delar av landet inte pratar likadant som en själv, men också för att man kan känna samhörighet och gemenskap kanske med de som pratar med samma dialekt som en själv. Det tror jag kan vara roligt för befolkningen, att alla inte pratar likadant. 

Något annat som kan hjälpa för att identifiera en människa är slangord och uttryck. Exempel på slangord är palla (orka), aina (polis), lökig (att man är svettigt) och så vidare. Det finns otroligt många slangord och uttryck som man använder sig av. Även förkortningar som vgd (vad gör du), mkt (mycket) och hare! (ha det bra!) används det mycket av. Varför använder man sig av sådana uttryck då? Vad säger det om en person? Kan man identifieras som lat, om man använder sig av förkortningar hela tiden? Eller kanske andra tror att man är lågutbildad om man endast använder sig av slangord. Det kan man tycka olika om. Jag själv brukar använda mig av mycket slangord och tycker inte det är något fel med det. Om man känner sig mer bekväm med att använda slangord så tycker jag det är okej och det har också blivit så vanligt så man är inte ensam om att använda sig av de. Men det finns tillfällen som jag tycker att man ska tänka på sitt språk mer, och prata mer ”ordentligt”, alltså att inte använda sig av slangord och förkortningar. Om man till exempel ska skriva en uppsats i skolan eller skriva ett CW så är det bättre om man inte använder sig av dessa uttryck. Det kan se slarvigt ut och verka oprofessionellt. Ett till exempel är om man sitter i en intervju av nått slag, till exempel jobbintervju, så kanske arbetsgivaren inte blir imponerad över att man använder sig av dessa uttryck hela tiden. Som jag har skrivit längre upp kanske denna person får en uppfattning om att man är lat. Men slangord och förkortningar kan även vara väldigt bra. Om du tillexempel är stressad eller ska skriva någonting snabbt kan förkortningar vara till stor hjälp. I sms-språk och chattspråk är dessa väldigt vanliga och kan som sagt vara till stor hjälp. 

Är svordomar också till hjälp för att identifiera en person? Om en människa svär väldigt mycket och är grov i språket, hur uppfattas denna person? Vissa kanske tror att man inte är ”ordentlig” av sig, att man kanske är ouppfostrad? Det tror i alla fall jag är en bakomliggande orsak till att en viss person svär, alltså uppfostran. Om man växt upp med en familj som svär mycket och som inte ser det som något fel att svära, då är det väldigt lätt att man själv faller in i det och börjar svära. Jag tror även att det har med personens umgängeskrets att göra. Om dina kompisar konstant svär och det mesta du hör är svordomar, då är det också stor chans att du ska börja svära. Jag tycket att människor svär väldigt mycket och jag svär ibland också. Ibland kan jag tycka att det är okej att svära, det beror på vad för tillfälle det är och vad för svordomar du använder dig av. Om du till exempel slår i din tå i bordsbenet så är det okej att kanske svära till, eller om du får tillbaka en uppsats som du kämpat hårt med men inte fått ett bra betyg på, då är det också okej att svära. Då är det svordomar som ”fan” och ”jävlar” som jag syftar på. Sådana svordomar kan jag tycka är okej att använda. Men andra tillfällen, till exempel om du riktar din svordom mot någon och vill trycka ner någon eller håna denna person, då är det inte okej. Svordomar och skällsord som har med någons till exempel sexualitet att göra är inte okej då man förtrycker någon och kränker denna person. Rasistiska ord och svordomar som syftar på vart någon kommer ifrån, vad för religion den har eller vilken hudfärg denna person har är också otillåtna. Jag tror ändå många använder sig av dessa ord, och för att kunna minska det så kan man försöka påminna sina kompisar eller någon som man hör använda sig av dessa ord om hur taskigt det är, så kanske det kan bli bättre. 

Min sista punkt om språk och identitet handlar om utbildning och jobb. Kan dessa påverka ditt språk och därmed kanske ändra din identitet på ett positivt sätt? Jag har ett exempel på detta. Min bror läser juridik och jag har med tiden märkt att han har börjat använda sig av mer komplicerade och ovanliga termer och begrepp i sitt språk än vad han gjorde innan. Till exempel så kunde han innan säga såhär: ”Man får se hur personen själv tycker”, men nu skulle meningen kunna se ut såhär: ”Man får göra en subjektiv bedömning”. Detta är bara ett av många exempel och man kan se att min brors språk har påverkats av hans utbildning. Detta kanske hjälper att identifiera honom.

Så sammanfattat kan man nog urskilja en viss persons identitet bara genom att lyssna på deras språk, till viss del i alla fall. Kanske kan man förbättra sitt språk med tiden, man svär mindre eller pratar mer utförligt, och då kanske synen på en förändras och identiteten också. Man kan alltså alltid förbättras. 

Krönika -Lika värde

Jag kommer ihåg en händelse som min mamma berättade för mig och som stått i tidningen. Det handlade om en läkare som bar slöja. Denna läkare blev, på grund av sin tro, nekad av sin patient då han inte ville att någon med slöja skulle ta hand om honom.

Jag reagerade på denna händelse mycket då det klart visar att mannen inte har någon respekt alls för läkaren, endast på grund av att hon har en annan tro. Vad patienten sa till läkaren fick henne att börja gråta och må otroligt dåligt, allt det bara för att denna man inte kunde acceptera andra människor. Enligt mig ska detta inte tolereras, då det är ett bra exempel på hur vissa behandlar och dömer andra människor bara genom det man ser på utsidan, men inte bryr sig alls om insidan. Om en människa har ett annat ursprung, religion eller tro så spelar detta ingen roll överhuvudtaget då denna person är lika mycket värd som någon annan ändå.

Det är nog det som ligger bakom det här, tror jag, och all rasism över lag. Att man inte kan acceptera andra. Människor som tror att det dom själva gör och det dom själva är, är det bästa sättet att vara. Man kan ej acceptera andra människors tro, andra människors religioner och andra människors beslut. Varför ska en utbildad läkare med hög ambition inte få lov att göra sitt jobb bara för att ”mister racist over there” uppenbarligen har något problem med mänskligheten? Kalla det överdrift, men så är det.

Att påstå att du är mer värd än någon annan är lika mycket fel som att säga att pizza är äckligt. Eller att säga att Michael Jackson var en dålig artist. Det går bara inte, det är fel på alla sätt och vis. Däremot kan folk ha olika åsikter, och det är helt okej. Att säga att du har rätt och någon annan fel, det beror på omständigheterna. Men i ett fall som detta, då det beror på religion t.ex, då är även det fel. Att du tror på en sak, det är också helt okej. Lika okej är det för någon annan att tro på något annat. Men att du ser ner på någon människa på grund av dennes tro, det är fel. Om man har en religion och har den för sig själv, vad är problemet då? Låt folk vara utan att lägga dig i.

Det som sedan hände med läkaren och patienten är rätt så trevligt faktiskt. Sjukhuset sa åt patienten att den muslimska kvinnan var den enda läkaren de erbjöd honom, och tillslut gav han efter fastän att han inte gillade det. Ju fler dagar patienten spenderade med läkaren ju mer insåg han hur fel han hade haft. Att denna läkare, fast än att hennes tro och hennes religion var helt annorlunda jämfört med hans, var en väldigt trevlig kvinna som dessutom var otroligt duktig i det hon gjorde.

Efter det förändrade mannen förhoppningsvis sin syn på invandrare, olika människor överlag, och insåg att det spelar faktiskt ingen roll vart man kommer ifrån, utan det är insidan som räknas.  

Krönika

En länk till min krönika som handlar om allas lika värde.

https://docs.google.com/document/d/1gj1K9XpjN0u_lSByv8-8gzerb5QnvCGSthLRWqF0o48/edit

Bokreflektion - konflikt

Lennie bor ju med hennes syster och mormor då deras mamma lämnade dem när de var små och dem vet inte vem deras pappa är. Vi förstår att det är tungt för Lennie och hennes syster Bailey då de brukade fråga deras mormor varför deras mamma lämnade, men det har blivit mycket mindre på senaste tiden. Lennie och Bailey brukade leka lekar där de fantiserade om mamman så man förstår att de saknar om hennes närvaro. Och den dagen Bailey dör blir allting ännu värre för Lennie och problemen börjar där. Baileys död får Lennie att må otroligt dåligt inombords och hon känner sig tom. Med sin mormor kan hon inte prata, enligt Lennie känner hon att dem är väldigt långt ifrån varandra fast än att de bor under samma tak, och jag vet inte varför hon känner så men det kan vara för att hon tänker väldigt mycket på Bailey varje gång hon ser sin mormor och då kanske hon blir väldigt deprimerad. Men av någon anledning dras ändå Lennie till Baileys pojkvän Toby. När hon är med Toby känner hon är de hör ihop på något sätt, båda var väldigt nära Bailey och med honom kan hon kanske visa sina känslor på ett annat sätt än vad hon kan med sin mormor då hennes mormor alltid försöker dölja sina egna känslor så att Lennie ej ska bli ledsen men Toby visar de och det är kanske det Lennie behöver, att prata med någon som kan prata tillbaka och att det båda vet hur det känns och när de är med varandra kanske de känner att Bailey är med dem, att de har en länk till Bailey när Lennie och Joe umgås. Allt blir mycket värre när Toby kysser Lennie, och det värsta är att Lennie vill det. Även fast hon får väldigt mycket skuldkänslor och hon ber Bailey om förlåtelse så gör hon det om igen och hon känner sig bunden till honom på ett sätt som hon inte känt med någon annan.
Joe gillar även Lennie och han berättar det för henne, och fast än att Lennie medger att hon gillar Joe tillbaks kan hon ej få Toby ur hennes huvud. Lennie har bestämt att träffa Toby igen vilket antagligen inte kommer sluta bra då Toby inte kan hålla sig från Lennie heller. Jag tror dock att Lennie och Joe kommer bli tillsammans för det kommer vara mycket lättare och mycket mer rätt men att hon kanske ändå inte kommer kunna hålla sig undan känslomässigt från Toby och det kan nog ställa till mycket problem.

Tidningsartikel

Deckare

För att läsa min deckare kan du gå in på följande länk:

https://docs.google.com/document/d/1Ppeo-828MSxdcKn_p3An2QKQYxUC2z5fzBh_wM2Q-iY/edit

Fantasy berättelse

Smärtan kom som en blixt. Mina händer flög upp till mitt huvud och jag kämpade med att få den att försvinna. Bland all smärta såg jag Marys händer komma fram till mig och kände hur hon la sina handflator över mina, som just då höll på att darra. 

-Mary, jag klarar inte det igen, flämtade jag fram. Inte en gång till. 

Den smärtan jag hade skulle ingenting kunna orsaka. Det var som om min skalle höll på att malas itu i mitt huvud. Jag jämrade mig och försökte tänka bort smärtan, som blev värre ju längre tid som gick. 

-Jodå, Alice, det är snart över. 

Marys händer sökte desperat mina och tog bort dom från mitt huvud. Samtidigt som jag tog djupa andetag följde jag hennes händer och la dom framför mig. Långsamt kände jag hur det började mörkna framför mina ögon och hur allt sakta slocknade. 

Jag slog upp mina ögon. Mary stod lutad över mig och jag satte mig upp. Runtomkring oss var allt grönt, grönt gräs, gröna buskar och gröna träd. 

-Hur är det? mumlade Mary och tog min hand i sin. 

Jag visste inte riktigt, försökte känna på om smärtan verkligen var borta, och det var den. För denna gången. För jag hade fått dessa smärtryck ett antal gånger innan, och varje gång, bland all smärta, ser jag syner. Jag ser vuxna, jag ser barn, och jag ser rött. Alltid rött. Någonting rött finns alltid med på bilden. Det är som en annan värld. Men allt är väldigt suddigt. Ingenting tydligt, men jag kan ändå känna att det är som om någon, eller något, försöker nå mig. Sakta reste jag mig upp, och mumlade till Mary. 

-Vi går hem. 

Hem till mig kunde vi inte gå. Mina föräldrar, mina extraföräldrar som jag brukade kalla dom ibland, skulle inte bli glada över att se hur smutsig jag var. Så vi gick hem till Mary, min bästa vän som alltid ställde upp. Ibland brukade jag tänka vad jag skulle gjort utan Mary, jag hade inte klarat mig. Mary visste saker som ingen annan visste, som ingen annan kunde få veta. Inte ens mina adoptivföräldrar. Saker om mitt riktiga jag, om mina riktiga föräldrar. Dom var vampyrer, eller rättare sagt, min mamma var vampyr och min pappa var människa. Det gjorde mig till en halvvampyr. Men jag hade aldrig träffat mina riktiga föräldrar och inte ens pratat med dom. Hur jag vet allt det är tack vare dagboken, min pappas marinblåa dagbok som han skrev i ända sedan han träffade mamma. Där stod beskrivningar om hur mamma såg ut och hur hon betedde sig. Han sa att det var annorlunda, men att han ändå visste redan då att hon var den rätta. Men när jag föddes försvann dom, och allt som blev kvar av mina föräldrar var dagboken. Mary undrade alltid hur det var att vara en vampyr, men om jag ska vara ärlig, så är det inte så mycket skillnad. Jag är ju trots allt bara en halvvampyr. Bättre luktsinne, bättre syn och bättre hörsel är väl det mesta för min del. Men det var ju alltid något. Sen vet jag ingenting mer, om min vampyrsida, och inte mina föräldrar heller för den delen. Det är helt enkelt borta. 

När vi kom hem till Mary gick vi upp och jag la mig på hennes säng. Sakta rörde sig min blick genom hennes rum. Hennes ljusgröna väggar och bruna byrålådor. Allt var organiserat och rent här, till skillnad från mitt rum där det alltid såg ut som om tredje världskriget hade tagit plats. Jag kände hur mina ögonlock blev tyngre och tyngre, och tänkte att lite sömn inte skulle göra något ont. 

Världen utanför detta, 1 juni 2012. 

-Vi behöver henne nu!, morrade Altazar. 

-Jag vet, och vi försöker vårt bästa.

Riccardo hade aldrig varit Altazars förstahandsval i att göra saker han bad om, men nu var det bara han som var tillgänlig. 

-Titta på mig, Riccardo, om du inte kan utföra detta själv, kalla på halvvampyren och få henne att komma hit får du se till att hämta hjälp. Vi har inte hela dagen på oss. 

Riccardo slog ner blicken och kände hur färgen steg i ansiktet. Att göra Altazar missnöjd var inget bra. 

-Det ska jag göra, herr. 

-Bra, sa Altazar hånfullt och log, det var alltid lika kul att skrämmas. När du hittat någon kan du komma hit så ska vi få det gjort. Till dess, Altazar sträckte sig efter en flicka i 17 års åldern och drog bak hennes hår, ska jag underhålla mig lite. Sedan böjde han sitt huvud mot flickans nacke och hans vassa vampyrtänder sjönk sakta in i hennes hud. 

Jag stod på en äng. Samma äng jag hade vaknat upp på tidigare med Mary. Men nu var inte Mary här, jag var ensam. Långsamt sökte min blick efter något som kunde förklara var jag var. Sist jag kom ihåg låg jag i Marys säng. Jag funderade på hur jag skulle ta mig hem, när jag såg något mörkt röra sig vid buskkanten. Två män steg fram, den ena längre än den andra. Det kändes som om jag kände igen männen, fast än att jag var säker på att jag aldrig tidigare sett dem i mitt liv. Jag märkte direkt att det inte var några vanliga män från Cornwalls trakter, inte ens några från hela England. Det som utgjorde min misstanke om att männen inte var några vanliga män var inte bara deras sätt att klä sig, långa svarta klädnader, utan också hur de tittade på mig. Det sättet skulle ingen vanlig männsika som inte ville bli misstänkt som seriemördare titta på någon. Jag började gå baklänges, männen var kusliga och jag kände inte för att bli ännu mer rädd än vad jag hade blivit idag. Men när jag vände mig ropade de på mig. 

-Alice, vänta ett slag. 

Mitt hjärta stannade nästan. Vilka var dessa män, och varför kändes det som om jag kände igen dom? När de kom närmare slog det mig. Jag kom direkt på var jag kände igen dom från, dagboken. Den marinblåa dagboken som tillhörde min pappa. Boken där han har beskrivit vampyrer. 

-Vilka är ni, viskade jag. 

Jag hade aldrig stött på riktiga vampyrer förut, och märkte direkt att det inte var något jag skulle velat göra. 

-Var inte rädd, Alice. Jag heter Riccardo och det här är Antonio, sade mannen och gjorde en gest mot den långa. 

Jag synade männen noggrant, och var inte säker på om jag skulle stanna kvar eller springa för mitt liv. Den andra tanken kändes mer frestande, fast jag stod ändå kvar.  

-Vi vill be dig om en sak, men kom ihåg att beslutet helt och hållet är ditt. 

Jag visade inga som helst tecken på att vilja höra mannen fortsätta, men såklart gjorde han det ändå.  Sedan böjde han sig fram mot mig och viskade lugnt i mitt öra. 

Jag slog upp ögonen. 

-Mary! sa jag snabbt och väckte henne. Hon hade tydligen också somnat. Mary tittade trött på mig, men när hon såg mitt upphetsade ansikte så satte hon sig snabbt upp. 

-Vi måste till vampyrerna. 

Mary var så förvånad att det nästan såg lite roligt ut, men jag hade inte tid för roligheter. Inte nu iallafall. Samtidigt som jag drog upp henne och tog med henne till ängen jag hade sett i min dröm förklarade jag allt. Allt om vampyrerna, och uppdraget som de hade gett mig. Jag skulle rädda dom. Jag hade blodet i mig, blodet min mamma hade i sig när hon försökte. Mary var vettskrämd.

-Men varför? Kan dina föräldrar inte göra det? 

Men mina föräldrar hade dött när dom försökte. Jag var den enda i vår släkt kvar som kunde. Jag kollade snabbt ner på dagboken som jag hade tagit med mig i all hast. Kanske kunde jag få lite hjälp. 

Vi hade kommit in i världen och skulle nu gå med Altazars armé. De ”onda” som man kallade dom, fanns en längre bit bort, bakom floden som delade vampyrvärlden i två, ont och gott. Jag visste inte riktigt varför just jag skulle vara den rätta för detta, bara att min mamma var en väldigt duktig krigare och att jag förhoppningsvis skulle ha fått lite av det krigandet i generna. Det var så många tankar i mitt huvud, men inget som skulle få stoppa mig. Det här var värt ett försök. Jag skulle göra det för mina föräldrar. 

När vi kom fram till floden hade jag lärt mig ett och annat, att min vampyrsida inte kom fram förrän jag kallade på den, och under tiden vi gick hade jag tränat. Jag hade tränat ordentligt. Både Mary och jag var fullt medvetna om risken vi tog. Vi hade kommit in i världen och skulle inte komma ut om vi inte räddade den. Världen för förhäxad. Sakta men säkert gick Mary, jag och Altazars armé över floden. Vi skulle kriga.

Jag såg Mary ramla, hennes krop falla mot marken samtidigt som det blödde. När jag såg mig omkring så jag hur blodigt det var. De onda mot de goda, och mitt i allt var jag och Mary. Samtidigt som jag skrek av rädsla när jag såg Mary på marken sprang jag mot henne. Jag skulle rädda henne, jag måste. Jag kunde inte förlora henne. Sedan fastnade min blick på något, något marinblått. Dagboken låg på marken bredvid mig och jag slog snabbt upp den. Jag visste inte varför, men jag hade inget annat val. Detta var mitt sista hopp. Men inget hände, inte först. Sedan såg jag blå och grön rök komma ut ur boken samtidigt som själar kom ut. Och bland alla döda själar såg jag mina föräldrar. Jag hade aldrig sett dom, men jag kände igen dom. Det var mina föräldrar, och tillsammans klarade vi det, vi besegrade dom och min vän Mary överlevde. 

Propagandafilm

För att kolla på min, Maria, Hedda, Soniya och Saras propagandafilm.... klicka HÄR :D 

Bokpratsshow!

För att komma till mitt, Karolinas och Jasmines radioprogram, klicka på följande
länk--->  :D

MindNode- diskussionsfrågor

Lovisa och jag

Kapitel 1

Jag vaknade av att en kylig vind svepte in genom det öppna fönstret och la sig som ett täcke över mig. Utanför var det fortfarande mörkt, så jag antog att de var någonstans vid tre- fyra tiden på natten. Så jag la mig tillrätta på sängen igen och kröp ihop under täcket. Sedan somnade jag.

Jag slog upp ögonen, denna gång för att jag råkat ligga för hårt mot min känsliga hud.

Det var endast en liten ljusstrimma som fanns i rummet, så jag fick kisa lite med ögonen när jag såg mig omkring. Jag såg på min lillasyster Lovisa som fortfarande sov, men som huttrade lite smått under sitt täcke. Den kalla vintermorgonen var mörk, och jag la täcket tätare om Lovisa. Sedan gick jag och stängde fönstret. 

Jag och Lovisa hade jobbat hos husbonden Olof under ett års tid. Vi träffade endast våra föräldrar ett få antal gånger per år, men den lilla summa pengar vi tjänar ihop ger vi självklart till dom. Vi får oftast vakna tidigt på morgnarna för att direkt mata djuren och städa huset, och denna morgon skiljde sig inte mot någon annan. Så jag var som vanligt tvungen att vara personen som tar ifrån Lovisa hennes sömn.

-Vad..., mumlade Lovisa sömnigt.

Jag ryckte henne lite nätt i axlarna igen.

Lovisa vände sig bort och la kudden över huvudet, antagligen för att stänga ute min röst. 

När jag satte mig ner bredvid henne och försiktigt drog av täcket vände hon sig om och tittade med sömniga ögon upp mot mig.

-Dags att gå upp nu, svarade jag hennes alltför trötta blick.

Lovisa var 13 år, 2 år yngre än mig, men fick slita precis lika mycket för att vi skulle få allting gjort. Olof var i och för sig inte lika kräsen när det gällde Lovisa, men han tvekade inte att läxa upp oss när han inte var nöjd med arbetet. Jag gjorde allt för att Lovisa inte skulle bli skadad, och mig själv tänkte jag på i andra hand. Det fanns ingen annan att gå till, Lovisa hade bara mig och jag hade bara henne. Därför fick jag framstå som en extra förälder ibland.

Lovisa hade fortfarande inte gått upp och jag gick för att tända taklampan. Hon trevade sömnigt efter kanten på täcket och sköt det åt sidan. Jag la fram lite kläder åt henne, en sammetsgrön kjol och en vit blus med ett förkläde. Idag skulle Lovisa sköta hushållsarbetet inomhus och skulle nog inte bli allt för skitig. Själv skulle jag jobba på gården. Både jag och Lovisa föredrog att arbeta tillsammans, och hjälpas åt. Men Olof tyckte det var bättre med oss på varsitt håll. ”Mindre prat, mer jobb” sa han alltid.

Jag flätade Lovisas kastanjebruna hår och fäste den för långa luggen med ett par hårnålar.   Mitt eget lika bruna hår satte jag snabbt upp med ett gummiband som jag hittat vid sidan av sängen. Jag la fram ett par träskor som Lovisa snabbt gled in i. Efter ett tag hörde jag steg utanför vårt rum, Olof var på väg hit!  

-Lovisa! Skynda dig nu. Jag pekade mot hennes kläder som hon stressat tog på.

Dörren knarrade till när den långsamt gled upp och Olofs skäggiga ansikte dök upp.

-Vad är det som tar en sådan tid?, gormade han. Om ni vill få någon mat överhuvudtaget idag så ska ni snabba er. 

Dörren stängdes igen med en duns och jag såg på Lovisa. Det märket tydligt att hon avskydde honom, och jag klandrade henne inte. Han var inte någon trevlig typ och hans ständigt rufsiga hår och långväxta skägg gjorde så att han såg läskig ut. När vi skyndade oss ut ur det lilla rummet, önskade jag Lovisa lycka till och gick ut. Utanför tvekade jag en sekund, kände att jag inte ville ta tag i allt jobb som väntade mig, så jag såg mig omkring. På herrgården som jag jobbade på fanns det hur mycket djur som helst. Djur som tjurar, hästar och kossor stod i stallet och jag skulle se till att dom fick mat. På morgonen var jag tvungen att mjölka kossorna, och jag skulle se till att allt var rent och fint. Om jobbet inte sköttes bra skulle jag få stryk av Olof.

Runtomkring oss fanns det inte många hus, endast ett som tillhörde farbror Kent. Hans hus var omkring 3 kilometer bort. Vår närmsta granne. Sedan fanns det bara åkrar och skog, och en lite sjö nära skogen. Istället för att gå direkt till jobbet så promenerade jag mot skön. Den iskalla kylan som fanns ute trängde igenom mina kläder och fick mig att huttra till. Jag la armarna i kors och försökte behålla den lilla värme som fanns inom mig. När jag närmade mig sjön såg jag mig omkring för en sittplats, och jag klättrade upp på en  stor sten nära kanten. En ilning for igenom min kropp, men jag satt kvar. Det var en trevlig plats. En sjö med stenar och buskar runt omkring sig, och vattnet var för tillfället fruset så solen reflekterades mot den och det kom en vacker glans över hela sjön. Jag började drömma mig bort. Till ett liv där vi inte behövde vara pigor. Ett liv där jag, Lovisa, mamma och pappa alla levde tillsammans. Kanske i Amerika. Jag hade hört att det endast fanns framgångar där. I mina dagdrömmar förstod jag inte att jag långsamt höll på att glida ner från stenen, men när den hårda dunsen kom förstod jag att jag ramlat ner. Under mig fanns det massa vassa småstenar som borrade sig in i min hud, och det sved i ögonen när jag försökte hålla inne tårarna.

Kapitel 2

Jag började långsamt gå tillbaka till gården, och jag medger, jag väntade ingen tröst från Olof. Men inte heller örfilen han gav mig, som fick hela mitt huvud att skaka till.

-Vad hade du borta vid sjön och göra? röt han, och så slog han till igen.

-Jag...Jag ville..., stammade jag.

-Jag ger fan i vad du vill och inte vill! Det finns jobb som ska göras!

Jag såg bort mot ladugården, jag hade alldeles glömt att mata djuren, och Olof var inte glad, inte alls!

Så jag snabbade mig mot brunnen, med två stora hinkar som jag skulle fylla med vatten. För att slippa komma tillbaka till brunnen och hämta mer, fyllde jag hinkarna till kanten och blev en aning chockad över deras tyngd. Jag tyckte inte om att jobba när Olof såg på, och ville alltid få allting klart innan han kom och kommenterade, så jag stapplade mot ladugården med hinkarna som jag bar på. 

    

Jag kom fram till den enorma trädörren. Inte kunde jag öppna den samtidigt som jag hade hinkarna i händerna, så försiktigt la jag ner dom och öppnade sakta dörren. Den var tung och iskall, och jag huttrade till. Dörren slogs igen. Jag suckade djupt, hur svårt var det att få upp en dörr? För att samla nya krafter, bytte jag ställning. Mitt ben slogs emot något hårt

som sedan föll till marken. Jag förstod det från den höga dunsen som lät direkt efter, och helt plötsligt rös jag till. Min ena fot var omringad av vatten, som hade runnit in genom mina trätofflor. Det var vattenhinken som hade vält. Det var inte sant! Jag ångrade direkt att jag fyllt dom så mycket, att jag inte ställt hinkarna en bit bort innan jag börjat rycka i dörren och framför allt -att jag hade haft så bråttom. Än en gång suckade jag, tog upp den omkullvälta hinken och gick tillbaka mot brunnen. Jag såg genom fönster till huset att Olof var inomhus och gastade mot någon, antagligen Lovisa, tänkte jag och kände sorg. Han var så otacksamt, fast än att vi jobbat så hårt åt honom. Jag fyllde hinken igen och gick tillbaka till ladugården. Där tog jag dom båda hinkarna och la dom någon meter bort, och började av all min kraft försöka få upp den enorma dörren. Sakta gled den upp, och jag puttade in den intill träväggen. När jag med stadigt grepp lyfte upp hinkarna igen gick jag in och fyllde vattenstället som var till för djuren. Jag rensade därinne tills allt såg hyfsat snyggt ut, la ut lite nytt halm på golvet och så. När jag höll på och platta till det med min hand ser jag något svart och hårigt krypa fram. En spindel. En stor spindel, och jag började skrika. Det var självklart för mig att jag skulle börja skrika, spindlar var bland det värsta jag visste. Jag blev varm och fick panik, jag kunde inte stanna där en sekund till. När jag höll på att snubbla ut krockade jag med något. Olof var röd i huvudet och blev omöjligt ännu rödare när han andades in och tog sats för en lång rad utskällning. Själv ryggade jag bakåt.

-Vad i hela friden håller du på med!? Är det det här du kallar jobb? Att stå och skrika och skrämma djuren! Hur kan du förvänta dig att du ska få mat då också?

Jag kände hur det blev lite blött på kinden när Olof stod och fräste åt mig. Hans saliv nådde mig fast än att det var någon meters avstånd mellan oss. 

-Nej... Eller ja, menar jag, sa jag och försökte hålla rösten så stadigt som möjligt. Jag tycker jag borde få mat, jag sliter ju så mycket!

I samma sekund som jag sa det, insåg jag att det var fel. Och så fick jag det bekräftat av örfilen Olof gav mig som svar.

-Är du uppkäftig nu också? Nu räcker det Alma! Packa dina saker och försvinn. Försvinn härifrån och visa dig aldrig mer under mitt tak!

Jag skulle precis protestera, men så försvann luften ur mina lungor. Va? Skulle jag inte få bo kvar? 

-För...Förlåt, stammade jag. 

Jag hade aldrig gillat Olof, det var sant. Men jag trodde inte att han skulle skicka ut mig. Jag hade ju ingen annanstans att ta vägen, jag hade ingenting!

-Förlåt, sa jag igen. När jag vände mig om för att gå tillbaka till djuren och se till att allt stod rätt till, ryckte han tag i min arm.

-Och djuren har du glömt och mata på flera dager ser jag! Och så insåg jag det, jag hade helt glömt att mata stackars djuren. Jag blev rädd för Olof och ville inte stanna kvar i hans unkna hus längre, och konsekvenserna struntade jag i. När jag rusade mot huset och slet upp dörren stod Lovisa därinne. Jag hörde Olofs steg bakom mig men struntade i det.

-Kom Lovisa! beordrade jag högt. Packa dina saker, vi ska härifrån!

-Nej, sa Olof, du ska härifrån. Lovisa sköter jobbet alldeles utmärkt, men det är dig jag är missnöjd med. Du ska härifrån, och Lovisa stannar för sjutton kvar!

Jag blev t.o.m ännu mer chockad än vad jag var innan. Jag förstod att jag inte kunde dra med Lovisa, vi hade gått med i ett avtal som bara Olof kunde bryta, och det hade han gjort med mig. Men inte Lovisa. Tårarna steg i mina ögon och jag kunde inte lämna henne här, inte ensam med Olof. Men jag hade inget val, som piga hade du inte lika rättigheter och det var bara att acceptera. Jag skulle flytta till staden.

Kapitel 3

Jag hoppade av vid en grusväg som sträckte sig ända in till staden. Inte för att jag var i staden än, men jag antog att det var så. Hur jag hade hamnat här, eller vilken väg jag hade tagit, det hade jag ingen aning om. Jag visste bara att i all hast hade Olof skickat iväg mig med en bekant han hade, och jag hade åkt på kärra. Men längre än såhär skulle dom inte åka, så jag fick hoppa av och försöka ta mig till staden ensam. 

När jag utmattad såg mig omkring såg jag en massa människor. Såhär många hade jag aldrig sett samtidigt, och jag tänkte, att det här måste vara staden. Jag stod på en stenväg och försökte tänka ut hur jag skulle få jobb. När jag fundersamt traskade omkring där såg jag flera stycken i min ålder som jobbade. Kanske kunde jag fråga någon av dom, tänkte jag. Men så fortsatte jag, rätt så planlöst, och kände att jag blev mer och mer törstig. När min mun kändes som en savann bestämde jag mig att jag med det samma skulle hitta vatten att dricka. Desperat såg jag mig omkring och råkade krocka med en kvinna. Hon var lång och hade en kjol och blus på sig, och hennes blonda hår var uppsatt. Endast två lockiga slingor låg längst ut med hennes kinder. Hon såg trevlig ut, tänkte jag. 

-Förlåt, mumlade jag och tittade ner.

-Nej inte ska du be om förlåtelse, sa kvinnan. Jag skulle förstås ha tittat upp. Men det finns så mycket att göra nuförtiden, nu när maken precis öppnat sin textilfabrik. Vi måste hitta folk som ska jobba för oss, andades hon ut och skrattade lite nätt för sig själv. 

Jag log. Jag gillade pratglada människor. Men så helt plötsligt slog det mig, kvinnan sökte efter anställda. Jag var ju tvungen att jobba någonstans!

-Men nu måste jag kila iväg, trevligt att träffa dig...?

-Alma, fortsatte jag åt henne. 

-Ja, trevligt att träffa dig Alma. Själv heter jag Ingrid.

Mer hann jag inte säga, Ingrid försvann och jag stod kvar mitt i staden och försökte få in vad som precis hade hänt. Jag hade missat chansen. När jag fortsatte lunka runt i staden och såg på vad andra arbetade med, så fastnade min blick för något. Det var en man som arbetade med att göra olika skulpturer som han sedan målade. Jag kände direkt att jag drogs mot skulpturerna, och utan att jag riktigt förstod det hade jag höjt min arm och tagit upp något som påminde om en kruka. Den var sval mot min hud, och luktade lera, samt lite plast. Krukan såg ut att representera något, dom alla verkade göra det. Men vad kunde jag inte sätta fingret på. Det var färgglada prickar och mönster på, och länge stod jag och tittade på den. Tills någon ryckte skulpturen ur mina händer. 

-Du ser inte ut att ha råd att köpa denna, sa mannen och hånlog åt mig. Men sedan blev han arg. Och rör inte på skulpturerna! röt han.

Jag vände mig om, det kändes som om livet på stan inte var så bra som jag trott. Men så stötte jag till något, och kvinnan som log ner mot mig tycktes jag känna igen. 

-Nä men ser jag dig här Alma, log hon och klappade mig nätt på huvudet. Det var värst vad vi stöter på, och så skrattade hon så trevligt igen som hon hade gjort första gången jag stött på henne. 

-Ja..., mumlade jag. När jag tittade upp såg jag att det var Ingrid som sökte anställda. 

Jag fortsatte prata med Ingrid, och jag berättade vart jag kom från och att jag var och letade efter jobb. 

-Men, utbrast hon, det är ju lysande! Du kan jobba hos oss!

-Ja, andades jag ut lättad. Men så slog det mig, jag hade ingenstans att bo.

Skulle jag fråga Ingrid om jag fick stanna hos henne, eller skulle inte det verka oförskämt? Jag tänkte att det var det ända jag kunde göra, så jag samlade mig för att berätta att jag inte hade någonstans att stanna.

Kapitel 4

Ingrid sa med det samma att jag kunde stanna hos henne och hennes familj. 

-Vi har mat så det räcker för dig med, försäkrade hon mig.

Fast än att jag blev jätteglad, kunde jag ändå inte riktigt känna glädjen. Jag var i staden utan Lovisa. Lovisa som är kvar hos Olof, det var hemskt bara tanken. Men det fanns inget jag kunde göra, så jag följde med Ingrid hem till henne. 

När Ingrid öppnade ytterdörren till deras hus slog en doft mot mig, en unken doft men ändå inte. Framför mig såg jag en hall som sträckte sig in i det lilla huset, som såg ut att bara ha några få rum. Ingrid skyndade sig in, och drog in hennes make i köket. Därifrån hörde jag en hel del viskande. Sedan kom Ingrid flåsande ut från köket.

-Du fick stanna Alma, bekräftade hon och log. Men nu måste vi iväg på torgmöte.

När vi kom in i staden såg jag mig omkring. Det var fullt med folk överallt som mumlade till varandra. Efter att vi stått där ett tag började jag undra vad vi väntade på, men just då ringde det i en klocka, och jag hoppade förskräckt till. Ljudet hade kommit plötsligt och fått folkmassan att tystna. Alla vände sig om. 

-Ännu en gång är det ett torgmöte, och ännu en gång har vi alla samlats här! Det var en lång och smått rund man som stod på något och nådde högst upp över allas huvud. Hans röst var mörk och bullrig. Jag vill få er alla att förstå hur viktigt det är att gå till kyrkan, hur bra det är! Kyrkan hjälper er, det är Guds hus! Kom till kyrkan varje söndag och få tillfredsställelsen att tala med andra i Guds hus!

-Det är struntprat! En annan man ställde sig upp och det började mumlas bland folkmassan. Varför ska vi till kyrkan när den ändå tar 1/10 av våra ägodelar? Det är inte rätt, kära medmänniskor, det är inte rätt! 

Folket skruvade besvärat på sig, vem skulle dom tro på? 

-Kyrkan tar inte! Den första mannen tog talan igen. Är det för mycket begärt att skänka en 1/10 till kyrkan, till Guds hus? 

-För mycket begärt, det kan man minsann påstå! Det är vi som betalar skatten, ska vi då också skänka till kyrkan. Nej, medmänniskor, det ska vi inte göra!

När vi kom hem pustade jag ut, torgmötet hade pågått ett tag till, men inget hade hänt som jag hade fastnat för. Jag såg mig omkring i huset och tänkte, det är här jag ska bo! Det är här jag ska samla mina egna pengar, samla pengar för att kunna åka till Amerika. Och nästa vecka är det dags att jobba! Med den tanken gick jag till sängs, och när nästa vecka kom och jag gick till vävfabriken började jag jobba och tjäna ihop pengar med det samma. Och så pågick det.

3 år senare

Jag släpade mig in mot huset och möttes genast av Ingrids ett år gamla dotter. 

-Alma, Alma! skrek hon och kom krypande emot mig. 

Jag var 18 år nu, hade jobbat hos Ingrid i tre år och hade tjänat mina egna pengar, precis som mitt mål hade varit. Lovisa hade jag inte hört från, inte på länge. Senast var när jag och Ingrids man hade åkt tillbaks till Olof för att hälsa på. Jag hade då fått löftet att jag, när jag hade samlat ihop tillräckligt med pengar, skulle kunna få ta med mig Lovisa till Amerika. Olof hade fått två andra drängar och han hade ingen nytta av henne längre. Jag var glad. När jag tänkte tillbaks på tiden som gått förstod jag hur mycket jag varit med om, så mycket jag gjort. Saknaden efter Lovisa som hade gjort så ont i mig kom jag ihåg, och nu skulle jag få träffa henne igen. Jag saknade henne.  

-Hej Fia, mumlade jag i hennes hår när jag bar upp henne. Hur är det? Fia började prata på, och jag förstod inte ett dugg. Hon hade fina gester men än kunde hon inte prata, hon var fortfarande ett år. När jag gick in i mitt rum som jag delade med Fia och hennes två andra syskon, la jag ner Fia på sängen. 

-Jag kommer strax, försäkrade jag henne och log. Jag öppnade garderobsdörren och tog ut alla mina kläder. Och längst, längst in låg där en ask. Jag tog omsorgsfullt ut den och gick mot sängen till Fia igen. När jag försiktigt öppnade den tog jag ut månadens lön från bakfickan och la det där tillsammans med resten. Sen tog jag ut allt igen och räknade igenom det försiktigt. När jag var klar satt jag tyst och bara satt där. Gjorde inget mer. Varken tänkte eller riktigt såg något framför mig. Men när Fia försiktigt ryckte i min arm tittade jag mot henne, och bara log. Sedan bar jag upp henne i luften och kramade om henne hårt, hårt. 

-Jag är lycklig, mumlade jag. 

-Men... Hur? Ingrid såg förvirrad ut när jag berättade för henne. Har du redan hunnit?

Jag kunde inte svara så jag nickade bara. Och så log jag. 

-Men... Det är ju fantastiskt. Snabba och ta på dig så åker vi till Lovisa. Jag nickade igen. 

När vi knackade på öppnade en av drängarna dörren. Han granskade oss när vi bad om att få träffa Lovisa. Sedan kallade han på Olof. 

-Det är klart, herr Olof, förklarade Ingrid. Olof kallade på Lovisa som dök upp i dörröppningen. När hon såg mig sken hennes ansikte upp och hon hoppade upp i min famn. Jag kramade henne så hårt jag kunde och kände att min kind blev blöt från min tår som sakta rann ner. Hon tittade upp.

-Är allt klart? undrade hon försiktigt. Jag nickade än en gång, och så äntligen fick jag fram något. 

-Vi ska till Amerika, andades jag ut och jag såg hur Lovisas ögon glittrade. Sedan omfamnade jag henne igen. 

När vi stod framför fartyget höll jag Lovisa hårt i handen, men sedan var det dags att ta adjö, och jag vände mig mot hela Ingrids familj. Alla stod där på ett led: Fia, Fias två äldre syskon Mattias och Frida, Ingrid och hennes man Magnus. Jag kramade hårt om alla, speciellt Ingrid och Fia. Det sved till i mina ögon när tårarna trängde bakom ögonlocken, och tillslut blev trycket för högt och jag brast ut i tårar. Snörvlande försökte jag ta mig samman, men Ingrid klappade mig bara på axeln och log.

-Vi har haft det underbart med dig Alma, men någon gång tar ju resan slut, och den gjorde det nu för den här gången. Jag kramade om henne igen.

-Tack så hemskt, hemskt mycket för att jag fick stanna hos er, sa jag och såg upp mot Ingrids familj igen. Det har varit så bra.

-Det är vi som ska tacka, sa Magnus och tittade på mig, för att du hjälpte oss med vävfabriken. Utan dig hade den inte varit densamma som idag. Jag log, och skakade Magnus hand. Sedan kramade jag om Fia igen. 

-Jag kommer sakna er, sa jag, det kommer jag verkligen göra, och jag hoppas att vi ses någon gång igen. Hela familjen log, och jag gjorde detsamma. Men just då hördes fartygets tjut och vi fick snabba oss. Ingrid och hennes familj kramade om Lovisa och bad oss att ta hand om oss själva, och jag gav henne en sista kram.

-Tack, mumlade jag och log mot hela familjen. Jag tog Lovisas hand och sedan gick vi sakta upp på fartyget. Där uppifrån vinkades vi av, och fartyget började sakta flytta på sig. Vi fortsatte vinka ändå tills familjen såg ut som fem små, små prickar, och då, när vi inte såg dom längre alls, vände jag mig mot Lovisa som stod och log.

-Vi är på väg till Amerika. Jag började skratta lätt och kramade om henne. Och Lovisa kramade om mig lika hårt tillbaks, och skrattade hon med. Precis då tittade jag upp mot henne, och all sorg jag någonsin känt sköljdes av mig. För hennes skratt, det var det längesen jag hade hört sist. Och jag log det största och ärligaste leendet jag någonsin gjort, och jag kunde inte sluta. Det här var början på ett nytt liv. 

Sovay teckning !

Det här är Mrs Bingham när hon kommer till Sovay för att försöka övertala henne till att komma till festen. Hon ska också visa henne några klänningar som Sovay kan använda inför festen. 

Miljöbeskrivning- Sovay

Plus:
Det är bra beskrivning av miljön, så man  kan föreställa den själv.
Miljön passar också ihop med årtalet boken utspelar sig i.
Man förstår skillnaden när det beskrivs både rika och fattiga miljöer, som tillexempel när hon åker till värdhuset och det finns pojkar klädda i flickkläder.


Minus:
Ibland beskrivs ställen allt för utförligt och det blir tråkigt att lyssna på.
Det finns många olika miljöer och ställen så man blandar ihop dom.

Intressant:
Det är intressant för man får en bild av hur miljön var på 1700-talet.
Miljöerna känns väldigt realistiska, och du får se hur det är med både fattiga och rika miljöer på 1700-talet.